Kvällsljuset fångas upp av träden och färgar bladverken varmt gula. En och annan mås glider sakta över himlen. De sitter tysta i bilen. Hon hade ljugit honom rakt upp i ansiktet när hon sagt att dit han skulle var däråt hon bodde, men hennes erbjudande hade bubblat ur henne snabbare än hon kunnat hindra det. Målet var ju inom samma mils-radie som hennes lya så det får räknas nästgårds.
Han guidar henne genom det lilla samhället och fram till områdesparkeringen. Hon sår av motorn och låter öronen vila. Om han bara visste hur ofta jag varit här och hur väl jag känner igen radhusbarackerna.
- ....lyckad idé. Vad tycker du?
- Va?
Hon var långt borta. Han fortsätter prata om kvällen som jobbet hade förgyllt med bowling och därtill en middag utan smak och färg på italienarens krog. Hon har svårt att följa med i hans berättande.
Hans närheten får åtrån i kroppen att pulsera så starkt och i ett desperat försök till kontroll greppar hennes händer hårdare om ratten men misslyckas och glider ner i knäet igen. Hon vägrar ge honom en ledtråd av bilderna och drömmarna som ligger och pyr innanför panngloben. Det går verkligen inte för sig, han är ju för Guds skull på väg in i huset där en kär flickvännen sitter uppe och väntar! Han har ett eget liv, ett fint liv där hon inte har att göra. Visst, de två har talats vid om mer privata ting än arbete och veckans lunchmatsedel. Kommer varandra närmre. Samtalen på tu man hand hade varit ovanliga. Att öppna sig för en kollega var emot hennes principer men ihop med honom gick det så enkelt att öppna sig. Han hade alltid verkat ärligt intresserad av att få veta vad hon menat och hur hon tänkt. Med honom blev arbetsdagen mycket roligare. De schemalagda tiderna fluffades upp av hennes dagdrömmar och hon hade börjat lägga sit till med ett fnitter, ja som Japanska skolflickor fnissar. Ganska pinsamt när hon tänkte efter.
Hon öppnar bildörren och kliver ut. Det gick inte att sitta still och han verkar ivrig att få prata vidare en stund. Fåglarnas kvällskvitter är intensivt, så tyst det går höftar hon till bildörren och får ett gnissel tillbaka. Hur enkelt är det att stänga en trött 240:s bildörr, jag bara frågar!? Hon lutar ryggen mot bilen och hör passagerarsidans dörr öppnas och sedan ett par grussteg närmre dyker han upp vid hennes sida.
- Om jag bara hade haft en nytänd cigarett, inte för att jag röker men på låtsas alltså, hade bilden varit perfekt. Som ett filmfoto i en amerikans 50-tals film, du vet.
- Vad menar du? 50-tal. Jaha, men vi får byta ut kärran mot en snygg cremevit cab. Han skrattar till o tittar på henne från sidan.
- Hur är det? Du verkar lite borta?
- Va, nej ingen fara. Lite trött efter veckan skulle jag tro. Hur'e det själv då?
- Tack fint. Det var som sagt, en trevlig kväll och jag hoppas vi kan göra om den snart igen.
- Mmm...visst.
Ensam med dig i så fall. Åh snälla, kan du inte bara böja dig mot mig så jag kan ge dig den vackraste kyss du någonsin upplevt! Varm och mjuk, full av ömhet och åtrå. Jag törs inte. Jag kan inte! Det är du som får bryta principerna.
Hon känner hur det börjar vattnas i munnen och ilningarna blir allt intensivare i magen. Nä, det håller inte.
- Du, jag måste dra mig hemåt, känner mig trött som sagt var.
Han vänder ansiktet mot henne och tittat helt stilla.
- Ja, du ser glansig ut på ögonen och lite röd om kinderna. Åk hem och sov så ses vi imorgon.
- Japp. Ha en bra kväll. Hej!
Hon vänder fort om mot dörren och lirkar in ben och kjolstyg innan han stänger igen plåtdörren med ett 'dunk'. Chokar lite och vrider om tändningen, lägger in backen och med höger arm om bilstolen backar hon elegant ut från parkeringen. Hon ser hans allvarliga min och sedan spricker den upp i ett leende. Hon blir varm i skötet och lägger kvickt in ettan. Ser hur han lyfter handen till ett "Hej då!". Det ser verkligen fånigt ut, präktigt och lamt.
Ljuset på bladverken har intensifierats till guldgult och brändorange. Himlens koboltblå får henne att rysa av välbehag och när hon ser Polstjärnan lysa starkt, spricker ett leende upp.
tisdag 24 maj 2011
Dream on baby..
...Men blickarna ut mot Manhattans skyline, känner jag din arm om min midja, din haka varsamt lutad mot mitt huvud. Min högra hand ligger utanpå din vänstra hand som värmer min mage. Jag blundar och andas in din doft. Tryggheten och värmen sprider sig i min kropp. Jag är så obeskrivligt glad över att stå här med dig. Mitt liv känns fulländat. Jag är komplett. Ja, sånär som på vissa delar men vi tar ett steg i taget. Vi skyndar långsamt, trots att vi vill så mycket med varandra. Varenda minut tillsammans med dig är ovärderlig. Varenda minut utan dig är en stor saknad. Vilken utsikt, vilken dag, vilken förälskelse vi upplever här....
Zzzooommmm. Ett öga zoomas in. Den som äger ögat sover och drömmer fortfarande djupt. Eller vänta, det börjar rycka i ögonlocket. Plötsligt slås ögat upp och en lätt blodsprängd ögonvita blir synligt och börjar rulla runt. Tydlig förvirring hos ägaren. Var? Hur? Varför? Nu? Skillnad mellan dröm och verklighet är tydligen en besvikelse. Med solens starka lysande förmiddagsstrålar är vår hjältinna vaken på mindre än en minut. Hon sätter sig upp i himmelriket och vrider lite lätt av och an på nacken som för att få fart på blodcirkulationen. Det där med sträcka sig som en katt och långsamt töja på kropp och lem ligger inte för henne, hon tycker det är ett påhitt, men att vakna upp här i detta vackra stenhus i en by i närheten av Lyon, är inget påhitt det är den vackra underbara sanningen hon drömt om så länge. Ja, jo, det saknas bara en person...en viktig person men som det ser ut...nej...Suck.
Hon känner då hur någon stirrar på henne och vrider på huvudet 45 grader och hoppar hon när hon på väggen ser en ödla glo rakt på henne. Hur ofarlig den lilla gröna ödlan än är får dess långa smala slingriga svans henne att rysa över hela kroppen. En orm med ben och armar. Jerk. Ödlorna finns överallt och kan likställas med flugorna hemma i Sverige; inte helt angenäma men man få stå ut. Enda skillnaden som hon ser det är att man jagar inte en ödla med en tunn plastbit för att ha ihjäl dem, utan låt dem vara. Innan hon slänger benen över sängkanten tittar hon ner under sänger för liksom försäkra sig om att inget annat husdjur ligger på lur att bita henne i tårna. Det är tomt under sängen. Hon tar en sväng om vattenklosetten och noterar badkaret på lejontassar som ser inbjudande ut men få bli ett senare besök.
I köket finns allt man kan önska för att fylla magen till bredden och falla in i en morgonkoma. Något svajig på handen men med fokuserad blick balanserar hon på bricka; en stor presso, en liten kanna varm mjölk, en yoghurt au naturell, ett par frukter och det obligatoriska glaset med vatten, ut till terrassen. Solstrålarna studsar mot den ljusa stenläggningen och på väggarna och det är så ljust det tåras i ögonen. En stor halmhatt råder bot på bländningen och hon slår sig äntligen ner vid utemöblerna.
Och bara andas.
Lugnt och stilla.
Lyssnar på småkrypens surrande i rabatterna. Solstrålarna värmer ryggen. Hon blickar ut över fälten på andra sidan lavendelhäcken och njuter av utsikten av de blåa alptopparna i horizonten.
Det här kommer bli underbart bra!
Zzzooommmm. Ett öga zoomas in. Den som äger ögat sover och drömmer fortfarande djupt. Eller vänta, det börjar rycka i ögonlocket. Plötsligt slås ögat upp och en lätt blodsprängd ögonvita blir synligt och börjar rulla runt. Tydlig förvirring hos ägaren. Var? Hur? Varför? Nu? Skillnad mellan dröm och verklighet är tydligen en besvikelse. Med solens starka lysande förmiddagsstrålar är vår hjältinna vaken på mindre än en minut. Hon sätter sig upp i himmelriket och vrider lite lätt av och an på nacken som för att få fart på blodcirkulationen. Det där med sträcka sig som en katt och långsamt töja på kropp och lem ligger inte för henne, hon tycker det är ett påhitt, men att vakna upp här i detta vackra stenhus i en by i närheten av Lyon, är inget påhitt det är den vackra underbara sanningen hon drömt om så länge. Ja, jo, det saknas bara en person...en viktig person men som det ser ut...nej...Suck.
Hon känner då hur någon stirrar på henne och vrider på huvudet 45 grader och hoppar hon när hon på väggen ser en ödla glo rakt på henne. Hur ofarlig den lilla gröna ödlan än är får dess långa smala slingriga svans henne att rysa över hela kroppen. En orm med ben och armar. Jerk. Ödlorna finns överallt och kan likställas med flugorna hemma i Sverige; inte helt angenäma men man få stå ut. Enda skillnaden som hon ser det är att man jagar inte en ödla med en tunn plastbit för att ha ihjäl dem, utan låt dem vara. Innan hon slänger benen över sängkanten tittar hon ner under sänger för liksom försäkra sig om att inget annat husdjur ligger på lur att bita henne i tårna. Det är tomt under sängen. Hon tar en sväng om vattenklosetten och noterar badkaret på lejontassar som ser inbjudande ut men få bli ett senare besök.
I köket finns allt man kan önska för att fylla magen till bredden och falla in i en morgonkoma. Något svajig på handen men med fokuserad blick balanserar hon på bricka; en stor presso, en liten kanna varm mjölk, en yoghurt au naturell, ett par frukter och det obligatoriska glaset med vatten, ut till terrassen. Solstrålarna studsar mot den ljusa stenläggningen och på väggarna och det är så ljust det tåras i ögonen. En stor halmhatt råder bot på bländningen och hon slår sig äntligen ner vid utemöblerna.
Och bara andas.
Lugnt och stilla.
Lyssnar på småkrypens surrande i rabatterna. Solstrålarna värmer ryggen. Hon blickar ut över fälten på andra sidan lavendelhäcken och njuter av utsikten av de blåa alptopparna i horizonten.
Det här kommer bli underbart bra!
Sist vi såg vår hjältinna stod hon på perrongen, djupt förskjunken i tankar och med blicken mot ett tåg på väg bort. Efter timmar på obekväma bussar, anländer hon slutligen sent på kvällen till ett stort nedsläkt 1800-tals något herrgård. Nattens mörker är påtagligt och vinden mjuk men kyligt. Hon tar av sig handsken och gräver fram mobiltelefon. I det spöklika ljuset står att läsa: "Nyckeln till ytterdörren ligger ovanpå karmen på fönstret längst till höger." Det är bra med tillförlit, tänker hon och drar med handen över fönsterkanten.
Den rostiga nyckeln går smidigt i låset och med hjälp av vänster armbåge trycker hon upp dörren för sig själv och sin väska. Den går igen med ett "klick". Hon blir stående en stund och låter ögonen anpassa sig till mörkret. Tystnaden bryts plötsligt av en kajas kraxande från pinjeträdet på gårdsplanen. Hennes hjärta börjar slå extra snabbt. Det är lite skrämmande att stå ensam i ett mörkt hus mitt i natten så en lätt pust av panik drar igenom henne. Varför tror jag det blir bättre om jag utsätter mig för faror? Jag har aldrig varit varken Modesty Blaise eller en Ronja Rövardotter, inte ens en Prusiluska utan snarare Hedwig med kvasten i Från A till Ö. Jag är en ensamvarg med sällskapsbehov! Hon tar ett djupt andetag och slår på ljuset. En magnifik hall slash vardagsrum ligger framför henne. På skänken till vänster i hallen ligger ett rosa kuvert som drar hennes ögon till sig.
God kväll och välkommen till Le Manoir de la famille Bontemps. Se mitt hus som om det var ditt eget. Du bör hitta kylskåpet fyllt och sängen i ordning gjord i ditt sovrum (andra våningen, första dörren till vänster). Tveka inte att kontakta min trädgårdsmästare och concierge Mounsieur Martin, när det gäller hus, pool, trädgård eller hur man hitta runt området. Jag kommer inte tillbaka förrän om två veckor. Kontaktuppgifter finns bredvid telefonen i köket. Jag hoppas du får en trevlig vistelse. Hälsningar Mr H Bontemps.
Hon låser dörren och lägger nyckeln på tennfatet brevid det rosa brevet. Skorna sparkar hon av sig, jag ska känna mig som hemma eller hur!? Med den bruna slitna läderväskan i vänster näve och ett äpple i höger, tar hon trapporna i ett huj upp till sovrummet. Åh, välsignelse! Sängen är en dröm! Efter flera dagars resa genom Europa hon har bara en enda tanke; sömn sömn sömn, sova sova sova. Vita sängkläder, massor av kuddar och på toppen, ett enormt fluffigt täcke. Hon klär snabbt av sig och glider ner i fluffet. Att krypa ner mellan täcke och lakan är en inbjudan till himlen. Fötter ömmar och skallen värker, men inget av detta märker hon när hon snabbt glider in i en djup sömn mot bakgrunden av syrsornas sövande sång.
Den rostiga nyckeln går smidigt i låset och med hjälp av vänster armbåge trycker hon upp dörren för sig själv och sin väska. Den går igen med ett "klick". Hon blir stående en stund och låter ögonen anpassa sig till mörkret. Tystnaden bryts plötsligt av en kajas kraxande från pinjeträdet på gårdsplanen. Hennes hjärta börjar slå extra snabbt. Det är lite skrämmande att stå ensam i ett mörkt hus mitt i natten så en lätt pust av panik drar igenom henne. Varför tror jag det blir bättre om jag utsätter mig för faror? Jag har aldrig varit varken Modesty Blaise eller en Ronja Rövardotter, inte ens en Prusiluska utan snarare Hedwig med kvasten i Från A till Ö. Jag är en ensamvarg med sällskapsbehov! Hon tar ett djupt andetag och slår på ljuset. En magnifik hall slash vardagsrum ligger framför henne. På skänken till vänster i hallen ligger ett rosa kuvert som drar hennes ögon till sig.
God kväll och välkommen till Le Manoir de la famille Bontemps. Se mitt hus som om det var ditt eget. Du bör hitta kylskåpet fyllt och sängen i ordning gjord i ditt sovrum (andra våningen, första dörren till vänster). Tveka inte att kontakta min trädgårdsmästare och concierge Mounsieur Martin, när det gäller hus, pool, trädgård eller hur man hitta runt området. Jag kommer inte tillbaka förrän om två veckor. Kontaktuppgifter finns bredvid telefonen i köket. Jag hoppas du får en trevlig vistelse. Hälsningar Mr H Bontemps.
Hon låser dörren och lägger nyckeln på tennfatet brevid det rosa brevet. Skorna sparkar hon av sig, jag ska känna mig som hemma eller hur!? Med den bruna slitna läderväskan i vänster näve och ett äpple i höger, tar hon trapporna i ett huj upp till sovrummet. Åh, välsignelse! Sängen är en dröm! Efter flera dagars resa genom Europa hon har bara en enda tanke; sömn sömn sömn, sova sova sova. Vita sängkläder, massor av kuddar och på toppen, ett enormt fluffigt täcke. Hon klär snabbt av sig och glider ner i fluffet. Att krypa ner mellan täcke och lakan är en inbjudan till himlen. Fötter ömmar och skallen värker, men inget av detta märker hon när hon snabbt glider in i en djup sömn mot bakgrunden av syrsornas sövande sång.
Dunk dunk dunk
Dunk du-dunk du-dunk. Som en tågräls. "Eftersom han inte bryr sig spelar det ju ingen roll. Han må hända se men reaktionerna både de inre o yttre saknas. Jag tänker då inte få något dåligt samvete. Inte mer än mig mot mig själv. Jag har faktiskt principer jag följer och som guidar mig genom livet. Rätt för mig kan vara fel, halvfel eller kanske rätt för dig, men det spelar ingen roll eftersom jag utgår ifrån mig själv och hoppas möte mina lika på livet väg." Tankarna studsade fram och tillbaka i hennes huvud där hon låg på rygg och stirrade upp mot taket. Dunk dunk dunk. Hon la sig på mage. Dunk dunk dunk. "Är det Gud som testar mig? Eller är det ren och skär rastlöshet som placerar mig i mina penibla situationer? Eller är det lustan som talar till mig?". Hon gräver ner huvudet i kudden och gömmer sig.
Fyra månader senare sitter vår hjältinna på ett slitet hemtrevligt bistro med sitt resesällskap och nyfunne vän. Det hugger till i gommen när första klunken espresso når smaklökarna och en skön värme sprider sig från hakan, nedför strupen för att slutligen landa i magsäcken. När koppen sätts ner på fatet hörs ett diskret "klirr". Hon tittar på kaffedroppen som formas på kanten för att sedan långsamt rinna utmed koppens utsida.
- Sedan jag var liten har jag alltid försökt dricka och äta som en drottning; inga droppar fick synas på muggen med varm choklad. Inte heller fick jag slicka mig om läpparna när jag åt soppa på kungligt vis, försiktigt slurpande från skedens långsida, säger hon.
- Var det bra eller pas bien? frågar Jean-Christophe.
Ja, det är så hennes cafésällskap heter. De har suttit en stund och småpratat om Sveriges tågbanor, om att läsa på universitet i Paris, hur vackert vädret varit den senste tiden och om vart de är på väg. Hon ur ett geografiskt perspektiv och han litterärt. "Ska jag kalla honom Janne eller kanske Kris". Hon skrattar tyst för sig själv. Säg det smeknamn som är vackrare än huvudnamnet?!
- Pas bien du tout, men den tiden är passé mer eller mindre. Bara när jag ser ringar på fatet eller droppmärken på koppar som jag påminns om hur fult det blir. Rent estetsitk alltså. Je suis peut-être un peu bizarre.
Hon får inget svar tillbaka utan bara ett höjt vänster ögonbryn.
- Har du inga egendomligheter för dig? frågar hon en smula irriterat Jean-Christophe.
- Mai oui! Jag bjuder ut en okänd kvinna på un tasse un café, il est tout à fait remarquable, vous ne pensez pas?
- Jo, antagligen, säger hon och tittar ner på händerna som omfamnar koppen.
- Jag måste gå nu, mitt tåg kommer om bara några minuter. Venez, dépêchez-vous! säger Jean-Christophe som plötsligt reser sig upp, sätter på handskar och mössa och elegant slingar sig mellan stolar och bord mot ytterdörren.
- Men...Va? Vänta. Jan...Jean-Christophe!
Hon rafsar åt sig sina ytterkläder och väskor, välter en stol med ett brak, fastnar med skärpet i en annan och när hon väl kommer ut på gatan igen är hon röd i ansiktet av ansträngning med svettpärlor på överläppen och under armarna.
- Och vart tog han nu vägen? Strunt samma lika bra jag tar mig tillbaka till stationen jag med, muttrar hon irriterad. När hon rundar hörnet på det vackra stenhuset med höstfärgade vinranksblad som slingrar runt svarta fönsterluckor förevigad i kameran, ser hon hur han står och köper något i tabaccen på gatan. Hon stormar fram och vräker ur sig:
- Du kunde väl ha sagt till liiite tidigare om att du behövde gå! Det hade inte skadat. Jag har antagligen fått med mig halva inredningen på vägen ut. Och det är ditt fel!
- Qu'est-ce qu'un beau tempérament que vous avez, säger han med ett flin.
- Gosse, du skulle bara veta, muttrar hon och börjar gå mot stationen.
- Förlåt men du är rolig. Först så lugn och full av närvaro under promenaden och över kaffekoppen och nu ilsk som en våt katt. Vous êtes drôle. Här ta mitt nummer, hör av dig om du får tråkigt i Pisieu, säger han med en nick.
- Hm...Tack, visst det kanske jag gör. Ha en bra resa nu. Bon voyage!
- Meme a vous!, ropar han och försvinner ut på perrongen.
Jaha. Hon står kvar och tittar mot ljuset där han försvann. Var detta allt?
Fyra månader senare sitter vår hjältinna på ett slitet hemtrevligt bistro med sitt resesällskap och nyfunne vän. Det hugger till i gommen när första klunken espresso når smaklökarna och en skön värme sprider sig från hakan, nedför strupen för att slutligen landa i magsäcken. När koppen sätts ner på fatet hörs ett diskret "klirr". Hon tittar på kaffedroppen som formas på kanten för att sedan långsamt rinna utmed koppens utsida.
- Sedan jag var liten har jag alltid försökt dricka och äta som en drottning; inga droppar fick synas på muggen med varm choklad. Inte heller fick jag slicka mig om läpparna när jag åt soppa på kungligt vis, försiktigt slurpande från skedens långsida, säger hon.
- Var det bra eller pas bien? frågar Jean-Christophe.
Ja, det är så hennes cafésällskap heter. De har suttit en stund och småpratat om Sveriges tågbanor, om att läsa på universitet i Paris, hur vackert vädret varit den senste tiden och om vart de är på väg. Hon ur ett geografiskt perspektiv och han litterärt. "Ska jag kalla honom Janne eller kanske Kris". Hon skrattar tyst för sig själv. Säg det smeknamn som är vackrare än huvudnamnet?!
- Pas bien du tout, men den tiden är passé mer eller mindre. Bara när jag ser ringar på fatet eller droppmärken på koppar som jag påminns om hur fult det blir. Rent estetsitk alltså. Je suis peut-être un peu bizarre.
Hon får inget svar tillbaka utan bara ett höjt vänster ögonbryn.
- Har du inga egendomligheter för dig? frågar hon en smula irriterat Jean-Christophe.
- Mai oui! Jag bjuder ut en okänd kvinna på un tasse un café, il est tout à fait remarquable, vous ne pensez pas?
- Jo, antagligen, säger hon och tittar ner på händerna som omfamnar koppen.
- Jag måste gå nu, mitt tåg kommer om bara några minuter. Venez, dépêchez-vous! säger Jean-Christophe som plötsligt reser sig upp, sätter på handskar och mössa och elegant slingar sig mellan stolar och bord mot ytterdörren.
- Men...Va? Vänta. Jan...Jean-Christophe!
Hon rafsar åt sig sina ytterkläder och väskor, välter en stol med ett brak, fastnar med skärpet i en annan och när hon väl kommer ut på gatan igen är hon röd i ansiktet av ansträngning med svettpärlor på överläppen och under armarna.
- Och vart tog han nu vägen? Strunt samma lika bra jag tar mig tillbaka till stationen jag med, muttrar hon irriterad. När hon rundar hörnet på det vackra stenhuset med höstfärgade vinranksblad som slingrar runt svarta fönsterluckor förevigad i kameran, ser hon hur han står och köper något i tabaccen på gatan. Hon stormar fram och vräker ur sig:
- Du kunde väl ha sagt till liiite tidigare om att du behövde gå! Det hade inte skadat. Jag har antagligen fått med mig halva inredningen på vägen ut. Och det är ditt fel!
- Qu'est-ce qu'un beau tempérament que vous avez, säger han med ett flin.
- Gosse, du skulle bara veta, muttrar hon och börjar gå mot stationen.
- Förlåt men du är rolig. Först så lugn och full av närvaro under promenaden och över kaffekoppen och nu ilsk som en våt katt. Vous êtes drôle. Här ta mitt nummer, hör av dig om du får tråkigt i Pisieu, säger han med en nick.
- Hm...Tack, visst det kanske jag gör. Ha en bra resa nu. Bon voyage!
- Meme a vous!, ropar han och försvinner ut på perrongen.
Jaha. Hon står kvar och tittar mot ljuset där han försvann. Var detta allt?
Dans une café
Duggregn och ett gråmulet dis möter henne när hon kliver av tåget ner på perrongen. Hon sträcker på armarna och drar in ett djupt andetag frisk luft. Det knakar så gott i lederna och gör mirakel mot trötthet, genast piggnar hon till den långa tågresan till trots. Med läkarväskan över vänster arm, kliver hon över den grönmålade trätröskeln, och in i stationsbyggnadens värme. Hon stannar upp och gör ett tafatt försök att med tröjärmen torka av de igenimmade glasögonen. Med dem på näsan söker efter tidtabellerna som avser bussarna. Om den privata kassan varit full av gull hade en hyrbil suttit fint just nu, men med ovissheten i bakhuvudet får hon förlita sig på kommunala medel ett tag till. Hon går fram till kassan:
- Bonjour. Un billet pour Lyon, c'est combien?
- Voulez-vous une aller-retour, madame?
- Non, un seul billet sera bien, merci.
- Ca c'est 35 euros.
Hon lägger korten på bordet, nu får bära eller brista!
Stationsklockan på väggen visar 10:23. En snabb huvudräkning säger att det är ungefär två timmar kvar innan avfärd. Tar upp väskorna och ska just styra stegen mot skylten "Sorti", när hon hör någon ropa "Madame, vous oubliez votre écharpe!". Hon svänger runt och ser att mannen från tåget, han med de mörka ögonen, håller i hennes halsduk. Hon hade inte ens märkt att hon saknade den. Märkligt.
- Merci, säger hon och tar emot halsduken. Skarfs låter tjusigare men hon kan knappas kalla den rödnoppriga stickade halsduken för skarfs. Den är henne kär och hon blev glad att få tillbaka den.
- J'ai vu que vous regardé le calendrier. Avez-vous le temps de boire une tasse de café avec moi? frågar mannen med ögonen.
Hon resonerar snabbt med sig själv. Min plan var ju faktiskt att dricka en kopp varmt franskt kaffe på ett bistro, så det här erbjudandet känns helt rätt. Vad kan gå fel? Massor. Men jag behöver verkligen en kopp kaffe. Jag får väl ta smällen efteråt, för tänka klart innan kaffe går inte...
- C'est une bonne idée de boire du café, mais je ne vous connais pas, säger hon.
- Mon train ne va pas parti dans quelques heures. J'ai pensé une tasse de café et je me demandais si vous souhaitez vous joindre à moi?
- Joindre? Je ne comprend pas?
- Joindre betyder ungefär sällskap. Okej?
- Men du talar svenska? Du menar att du vill vi gör sällskap över en kaffe?
- Jag kan svenska men helst franska. Ja, une seul tasse de café. Allons-y! säger mannen med ett vackert leende och börjar gå mot utgången.
Det här blir svårt. Eller så inte, han verkar trevlig och en kaffe skulle som sagt sitta fint. Och så kan han svenska. Å andra sidan, tänk om han är en galning som förföljt henne från första början? Hallå!! Det är ju ditt nya liv, du skulle ju ut och leva, våga och inte vara så rädd. Var det inte så du sa till spegelbilden sist du tittade i den? Jo så var det ju.
- D'accord, une café. säger hon med ett leende och de börjar transka nedför vägen.
- Bonjour. Un billet pour Lyon, c'est combien?
- Voulez-vous une aller-retour, madame?
- Non, un seul billet sera bien, merci.
- Ca c'est 35 euros.
Hon lägger korten på bordet, nu får bära eller brista!
Stationsklockan på väggen visar 10:23. En snabb huvudräkning säger att det är ungefär två timmar kvar innan avfärd. Tar upp väskorna och ska just styra stegen mot skylten "Sorti", när hon hör någon ropa "Madame, vous oubliez votre écharpe!". Hon svänger runt och ser att mannen från tåget, han med de mörka ögonen, håller i hennes halsduk. Hon hade inte ens märkt att hon saknade den. Märkligt.
- Merci, säger hon och tar emot halsduken. Skarfs låter tjusigare men hon kan knappas kalla den rödnoppriga stickade halsduken för skarfs. Den är henne kär och hon blev glad att få tillbaka den.
- J'ai vu que vous regardé le calendrier. Avez-vous le temps de boire une tasse de café avec moi? frågar mannen med ögonen.
Hon resonerar snabbt med sig själv. Min plan var ju faktiskt att dricka en kopp varmt franskt kaffe på ett bistro, så det här erbjudandet känns helt rätt. Vad kan gå fel? Massor. Men jag behöver verkligen en kopp kaffe. Jag får väl ta smällen efteråt, för tänka klart innan kaffe går inte...
- C'est une bonne idée de boire du café, mais je ne vous connais pas, säger hon.
- Mon train ne va pas parti dans quelques heures. J'ai pensé une tasse de café et je me demandais si vous souhaitez vous joindre à moi?
- Joindre? Je ne comprend pas?
- Joindre betyder ungefär sällskap. Okej?
- Men du talar svenska? Du menar att du vill vi gör sällskap över en kaffe?
- Jag kan svenska men helst franska. Ja, une seul tasse de café. Allons-y! säger mannen med ett vackert leende och börjar gå mot utgången.
Det här blir svårt. Eller så inte, han verkar trevlig och en kaffe skulle som sagt sitta fint. Och så kan han svenska. Å andra sidan, tänk om han är en galning som förföljt henne från första början? Hallå!! Det är ju ditt nya liv, du skulle ju ut och leva, våga och inte vara så rädd. Var det inte så du sa till spegelbilden sist du tittade i den? Jo så var det ju.
- D'accord, une café. säger hon med ett leende och de börjar transka nedför vägen.
The journey continues..
Resan fortsätter. Vår hjältinna har beslutat sig för att inte vara så arg och full av åsikter.
- Det tär så bedrövligt på mitt inre, som hon sa till sin vän. As we speak, genomgår hon just nu en prövning av detta löfte. Utanför Humlebeak Kro sitter en slags trubadur som på fullaste allvar försöker få till Highway To Hell, men av tonerna och sången misslyckas katastrofalt. Hade hon behövt uppleva samma gnissel för, säg, tre månader sedan hade hon fysiskt gått ner i sjön med trubadur och allt. Men nu är det en ny era. En ny era med glasögon på näsroten så hon ser med båda ögonen var ho sätter fötterna. En ny påbörjad resa hos en harmonisk dam som med sina persontypiska steg skenar från gitarrmanglet mot buss 388.
The air is filled with promises as our heroinne continues her journey south. At night while the train passes the endless silhouettes of the typical industrial area of Germany, she can't help but to feel dark eyes looking at her from the other side of the trainpath. Just to make everything clear, she has no interest to make contact with new people and she certainly has no intentions of a love affair. At least that's what she promised herself last time she fell head over heels. To the rhythm of the train's dunk against the rails her mind starts to wonder behind closed eyes...
It was spring and the sky so blue and clear, seemed endless with opportunities. Suddenly out of nowhere X made an appearence in her life. Noone seemed to notice the exchanging glances. Starting as a friendly conversation had soon lead to an intense relationship, that's what the common sence would have call it. She called it pure exuberance. She'd been waiting such a long time for the unspoken feeling to blossom. No promises but true affection and kisses so smooth she could have killed just for another moment together...
Shaking her head as to make the memories dissolve, she realises that this journey needs a great deal of self-control.
- Det tär så bedrövligt på mitt inre, som hon sa till sin vän. As we speak, genomgår hon just nu en prövning av detta löfte. Utanför Humlebeak Kro sitter en slags trubadur som på fullaste allvar försöker få till Highway To Hell, men av tonerna och sången misslyckas katastrofalt. Hade hon behövt uppleva samma gnissel för, säg, tre månader sedan hade hon fysiskt gått ner i sjön med trubadur och allt. Men nu är det en ny era. En ny era med glasögon på näsroten så hon ser med båda ögonen var ho sätter fötterna. En ny påbörjad resa hos en harmonisk dam som med sina persontypiska steg skenar från gitarrmanglet mot buss 388.
The air is filled with promises as our heroinne continues her journey south. At night while the train passes the endless silhouettes of the typical industrial area of Germany, she can't help but to feel dark eyes looking at her from the other side of the trainpath. Just to make everything clear, she has no interest to make contact with new people and she certainly has no intentions of a love affair. At least that's what she promised herself last time she fell head over heels. To the rhythm of the train's dunk against the rails her mind starts to wonder behind closed eyes...
It was spring and the sky so blue and clear, seemed endless with opportunities. Suddenly out of nowhere X made an appearence in her life. Noone seemed to notice the exchanging glances. Starting as a friendly conversation had soon lead to an intense relationship, that's what the common sence would have call it. She called it pure exuberance. She'd been waiting such a long time for the unspoken feeling to blossom. No promises but true affection and kisses so smooth she could have killed just for another moment together...
Shaking her head as to make the memories dissolve, she realises that this journey needs a great deal of self-control.
Varthän?
På allmän begäran kommer här lite mer från edes åsiktsmaskin.
Bara det att hon verkligen inte har något att säga. Alls.
Det är tomt på loftet.
Uthyrning tills ägarinnan hittat tillbaka.
Ni förstår, hon har rest bort, glömt kartan på kökbordet och passet på toaletten. Inte i. Där tappade hon ena linsen så världen ser just nu ganska bizzar ut. Suddig, inbjudande och livsfarlig.
Så om någon känner sig manad att göra en god gärning, bege er mot Centralstationen, ta första bästa tåg ner mot Köpenhamn och vidare upp mot det alltid så underbara Louisiana. Det var där hon senast sågs till, sittandes ensam vid ett bord på restaurangen med ögonen fixerade vid ett glas mousserande och en briemacka med husets olivsallad. Under bordet stod en nött portfölj av modell äldre läkarväska. Enligt listan som låg på hallbordet ska den innehålla det nödvändigaste för en resa: ett styck pyjamas, ett anteckningsblock, 5 blyertspennor med tillhörande pennvässare, en analog kamera med 6 rullar 36 bilders ISO 400, en blommig nessesär hon fick av sin syster i födelsedagspresent, en plunta med (vi får anta) något stärkande, ett paket Ipren 200g, ett par chinos, en vit-och-blårandig tröja, en vit t-shirt utan tryck, 5 spetstrosor (se där ja!), en vit, en svart och en mörkblå bysthållare, några svarta strumpor, en bok.
Boken...som handlar om Petrea även kallad Pella. Vilken av dem kan det vara? I bokhyllan saknas den näst sista. Vår flyende hjältinna är på väg till Paris verkar det som.
Vart skall det sluta? Hur skall det sluta? Och otvivelaktigt, med vem?
Bara det att hon verkligen inte har något att säga. Alls.
Det är tomt på loftet.
Uthyrning tills ägarinnan hittat tillbaka.
Ni förstår, hon har rest bort, glömt kartan på kökbordet och passet på toaletten. Inte i. Där tappade hon ena linsen så världen ser just nu ganska bizzar ut. Suddig, inbjudande och livsfarlig.
Så om någon känner sig manad att göra en god gärning, bege er mot Centralstationen, ta första bästa tåg ner mot Köpenhamn och vidare upp mot det alltid så underbara Louisiana. Det var där hon senast sågs till, sittandes ensam vid ett bord på restaurangen med ögonen fixerade vid ett glas mousserande och en briemacka med husets olivsallad. Under bordet stod en nött portfölj av modell äldre läkarväska. Enligt listan som låg på hallbordet ska den innehålla det nödvändigaste för en resa: ett styck pyjamas, ett anteckningsblock, 5 blyertspennor med tillhörande pennvässare, en analog kamera med 6 rullar 36 bilders ISO 400, en blommig nessesär hon fick av sin syster i födelsedagspresent, en plunta med (vi får anta) något stärkande, ett paket Ipren 200g, ett par chinos, en vit-och-blårandig tröja, en vit t-shirt utan tryck, 5 spetstrosor (se där ja!), en vit, en svart och en mörkblå bysthållare, några svarta strumpor, en bok.
Boken...som handlar om Petrea även kallad Pella. Vilken av dem kan det vara? I bokhyllan saknas den näst sista. Vår flyende hjältinna är på väg till Paris verkar det som.
Vart skall det sluta? Hur skall det sluta? Och otvivelaktigt, med vem?
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)